Jag minns mycket väl den där gråa tisdagsmorgonen när jag satt i det inglasade konferensrummet med utsikt över staden. Regnet piskade mot fönsterrutorna men inne hos oss var det en fullkomligt öronbedövande tystnad. Ett stort projekt som vi hade arbetat med under flera månader var uppenbarligen på väg rakt in i en bergvägg och exakt alla i rummet visste om det. Ändå var det ingen som sa ett enda knyst. Vi nickade medhållande och log stelt mot varandra eftersom vi var totalt fångade i en företagskultur där god stämning värderades oändligt mycket högre än genuin ärlighet. Jag insåg där och då att min egen paralyserande skräck för konflikter inte bara hämmade min egen utveckling utan faktiskt höll på att dra ner hela teamet i djupet. Jag hade blivit en kronisk ja-sägare som var livrädd för att någon skulle tycka illa om mig om jag höjde en avvikande röst.
Konsten att våga stanna kvar
Insikten om att min tystnad i själva verket var en form av bekväm feghet träffade mig ganska hårt. Jag ville ju innerst inne vara en person som stod upp för mina värderingar och vågade ta debatten när det väl krävdes. Men varje gång en diskussion började hetta till var min omedelbara ryggmärgsreflex att antingen fly fältet eller snabbt släta över problemet med ett skämt. För att på allvar kunna förändra ett så djupt rotat beteende behövde jag förstå den faktiska mekaniken bakom min egen rädsla. Jag började läsa intensivt om gruppdynamik och valde till slut att anmäla mig till en the human element course för att verkligen gå till botten med mina egna outtalade försvarsmekanismer. Det var en minst sagt skräckblandad upplevelse att kliva in i ett rum fyllt av främlingar med det uttalade syftet att montera ner den polerade fasad jag hade ägnat ett helt vuxenliv åt att bygga upp.
Den sanna tryggheten uppstår först när vi slutar låtsas och vågar visa hela vårt imperfekta jag för världen.
Rädslan för att inte räcka till
Under de intensiva dagarna av självrannsakan öppnade sig en helt ny och fascinerande värld. Jag fick lära mig att nästan alla våra professionella och privata konflikter i grund och botten härstammar från exakt samma grundläggande mänskliga behov. Vi vill alla känna oss betydelsefulla och vi vill desperat känna att vi är omtyckta av vår flock. När dessa livsviktiga behov på något sätt hotas drar vi omedelbart på oss vår allra tjockaste mentala rustning. Att delta i en the human element course gav mig ett konkret och befriande ordförråd för att kunna prata om dessa känslor istället för att bara agera ut dem i tystnad eller passiv aggressivitet. Jag insåg att mina kollegor absolut inte var illvilliga när de drev igenom dåliga beslut. De var helt enkelt precis lika styrda av sin egen oro för att framstå som inkompetenta som jag själv var.
Det befriande ärliga samtalet
Utrustad med dessa nya och omvälvande insikter återvände jag till det där inglasade konferensrummet på kontoret. Nästa gång ett strategiskt beslut började skava i magen kände jag hur hjärtat slog hårda volter i bröstet men jag valde ändå att öppna munnen. Jag attackerade ingen annans kompetens och jag pekade inga anklagande fingrar utan jag beskrev bara lugnt hur jag såg på saken och vilken oro jag kände inför vår valda riktning. Tystnaden som följde direkt efteråt var oerhört tjock men det var inte längre rädslans förlamande tystnad. Det var ljudet av kloka människor som faktiskt tänkte efter på riktigt. När den första kollegan sedan harklade sig och faktiskt höll med mig var det som att en enorm dammlucka brast och vi hade vår allra första råa och genuint produktiva diskussion på flera år.
En friare och ljusare vardag
Idag är stämningen i vår arbetsgrupp helt och hållet förändrad i grunden. Vi tycker absolut inte alltid lika och ibland blir våra diskussioner otroligt intensiva men det finns numera en orubblig tillit som bär oss tryggt genom all form av friktion. Vi vet alla att vi spelar på exakt samma lag och att en avvikande åsikt är en värdefull gåva snarare än ett personligt hot. Att ta det där smärtsamma men fullkomligt nödvändiga steget att utforska mitt eget inre landskap är utan tvekan den absolut bästa investering jag någonsin har gjort för mitt eget välmående. Det har gett mig en fantastisk frihet att vara fullt ut autentisk i alla mina relationer både på jobbet och hemma. När vi äntligen vågar släppa taget om maskerna och möta varandra på riktigt frigörs en potential som är helt oändlig.